När är man frisk?

Hur lång tid tar det? Vad är det kortaste man behöver gå? Jag har redan gått i terapi så jag tror inte jag behöver så mycket, kanske 5-6 gånger. Går det att tillfriskna? Hur vet man det?

Det här är vanliga frågor och funderingar människor som kommer till mig har och som kan vara svåra att svara på. Det kan vara skrämmande att höra att det kanske tar upp emot ett år i behandling om du vill tillfriskna från ett sex och/eller relationsmissbruk och göra en förändring på djupet. Givetvis ser behandlingstiden olika ut för alla beroende på olika faktorer; motivation, åtagandet, prioritering, om det finns ett korsberoende. Nedan har en av mina klienter skrivit om hur hon upptäckt att hon faktiskt är i tillfrisknande.

Likt ett barn som på bilresan undrar när man är framme har jag i min behandling ett otal gånger undrat när man är frisk. Och hur vet man när man är frisk. Och vad är det egentligen, att vara frisk?

Min fasta övertygelse idag är att det bara är varje person själv, med hjälp av terapeut och ev sponsor och sitt nätverk, som kan svara på när man är frisk. Det beror nämligen på hur man utagerat och levt sitt liv.

Jag är över fyrtio år, har två döttrar, ett bra jobb, egen bostad och på ytan var jag en kvinna som hade koll. Jag var en ”powerkvinna” som bar råkade ha otur i relationer. När jag påbörjade min behandling för mitt sex-och kärleksberoende för ett år sedan så ville jag sluta ha ”problem med killar”, jag ville sluta tänka så mycket på dom. Jag hade sedan fler år tillbaka massor av ångest men jag tänkte att om mina ”killproblem” löste sig så skulle den försvinna. Jag ville också under långt tid, i behandlingen, dejta för att kontinuerligt kunna bolla mitt kommunikations-och kontrollbeteende jag hade mot killar. Jag ville i behandlingen lära mig kommunicera i relationer och få stöd i om han verkade rimlig eller ej.

Jag tänkte ju så mycket på det här, med relationer och män. Jag tyckte det vore perfekt om behandlingen kunde vara en plattform att prata, prata, prata om relationen. Jag kunde inte se att det var essensen i mitt vacklande kärleksberoende. Jag ville också ha en manual, en verktygslåda packad med verktygen ”såhär väljer du rätt man”, ”dessa män väljer du bort”, ”så här kommunicerar du med män”, ”detta är rimliga krav att ställa i en relation”. Sen skulle min verktygslåda vara packad för framtiden. Jag skulle då vara klar. Färdigbehandlad.

Det jag upptäckt längs vägen med sex-och kärleksberoende är att det är som en spindel som kletat sig in i hela mitt liv. Det påverkar alla områden i mitt liv. Alla mina relationer har under detta år förändrats. Alla. Jag har nämligen en anknytningsstörning. Jag är otrygg-ambivalent och under den starka, beslutsföra kvinnan fann jag en liten tjej som ständigt och jämnt anpassade sig. Jag fann en tjej som blivit utsatt för psykisk misshandel av auktoritära föräldrar, i ett på ytan perfekt hem. Men jag förstod inte att jag var en person som anpassade mig. Jag förstod inte att jag anpassade mig genom att först fråga vad andra ville, läsa av, kolla in.

Jag kunde ta kommandot och styra och ställda. Jag ringde, messade och berättade ”hur saker funkade” som ett sätt att skapa mig kontroll. Mitt kommunikations-och kontrollbeteende fanns i alla mina relationer. Min anpassning fanns i alla mina relationer. Budskapet här är att jag var både i kontroll och i anpassning, att jag växlade - jag var ambivalent.

När jag nu tillfrisknat och förändrat båda mina beteenden så har detta förändrat mina vänskapsrelationer, släktrelationer, mina arbetsrelationer, relationen till mina barn etc. När jag förut satte gränser och sa ifrån blev jag ofta väldigt ledsen eller passivt arg på den andre om jag inte möttes med kärlek eller förståelse. Eller så backade jag, om den andre verkade bli sårad eller arg eller började ignorera mig, för det var för mig extremt viktigt att ”lösa saker”, att ha kontakt till varje pris. Jag förstod inte att det var anpassning jag sysslade med.

Idag är en av mina största vinster att jag inte vacklar, att jag lugnt kan säga vad jag vill, utan att överförklara. Utan att vilja styra och ta kontroll. Och att jag känner mig helt ok om den andre blir arg, ledsen eller inte håller med. Jag kan också bara sluta ha kontakt med människor, det är ingen dramatik i det.

När jag var som mest aktiv i mitt beroende hade jag svårt att koncentrera mig, jag var rastlös. Jag tyckte ofta mitt jobb var tråkigt, jag läste sällan böcker längre hemma, jag började swipa på mobilen när jag kollade på film eller tv. Idag känns det som att jag fått min intelligens tillbaka. Jag plöjer böcker. Jag älskar att återigen läsa, som när jag var liten. Mitt sängbord är fyllt av massor av böcker, skönlitteratur, fakta, språk etc. Jag har så många böcker jag vill läsa och jag har så mycket i livet jag vill lära mig. När jag idag kollar på en serie eller film så tittar jag på den. Mobilen är inte i handen. Jag tycker mitt jobb är roligt igen, jag kan koncentrera mig och jag är inte lika rastlös längre på jobbet.

När jag var aktiv i mitt beroende orkade jag inte städa hemma, inte laga så särskilt mycket mat och jag ”överspenderade” gärna och när jag gjort av med lite mycket pengar lät jag bli att öppna postfacket. Jag ville inte se räkningarna. Min förklaring till att inte vara vuxen handlade om att jag tyckte att jag redan gjorde så mycket: jag är ensamstående med två barn, jag jobbade mycket, jag hade handlat, då fick väl halvfabrikat räcka, då var det väl ok att inte ha perfekt städat.

Idag är min frys full av matlådor jag lagat. Jag tycker om att vara hemma en söndag och sätta på bra musik och laga egen mat och fylla matlådor. Jag har lyssnat på mina döttrars önskan om att bli vegetarianer och börjat lära mig laga vegetarisk mat och vi gör rätter tillsammans som dom vill ha. Mitt hem är också välstädat. Det är viktigt för mig idag att ha det städat. Jag köper ofta hem färska blommor och ställer dom i en vas på köksbordet. Jag har köpt färgglada ljus och jag dukar ofta med servetter.

Jag tycker också väldigt mycket om att vara hemma och att vara med mig själv. Jag kan känna mig ensam och det är väldigt viktigt för mig att inte isolera mig. Jag känner mig lätt invaderad av människor och drar mig undan, för att förbli frisk så är det avgörande för mig att inte isolera mig. Men idag bryter jag min isolering genom att ringa vänner och träffa dom.

Det är så svårt att beskriva vad det är att ha tillfrisknat. Jag ska försöka med några exempel. Jag försöker ofta vara ledig på fredagar, om det fungerar med jobbet. För drygt ett år sedan gick jag upp med barnen, skickade dom till skolan. Om jag haft en stressig vecka kunde det börja med tvångsmässigt självsex tills jag blev lugn. Eller så hade jag sen innan bestämt att ha sex med min kk och så sågs vi. Jag behövde sex för att bli lugn och avslappnad. Efter hade jag ändå molande ångest. Jag kunde ägna dagen åt att flörta med killar på sms, bråka med min exman på sms och sen ge mig ut och träna. Jag var ändå lättirriterad och ångestfylld ganska snabbt efter träningen. Mitt hem var ostädat. På eftermiddagen hade jag hämtat barnen, köpt hämtpizza och godis och på kvällen hade jag ätit socker och scrollat på mobilen medan dom kollade film. Om barnen var hos sin pappa hade jag antingen gått ut där jag på olika sätt flörtat eller dansat. Oavsett så somnade jag med samma klump i bröstet som jag vaknat med. Och den var kvar nästa dag.

Förra veckan var jag ledig på fredagen. När jag skickat barnen till skolan skrev jag i min dagbok, efter frukosten, vid ett köksbord med tända ljus. Jag tränade hemma och ringde ut. Jag lyssnade på en podd och städade mitt hem innan jag stack och bastade och badade. På vägen hem köpte jag grönsaker och mat och nya färska tulpaner. I mitt välstädade hem gjorde jag i ordning en fin middag. Jag lyssnade på musik, dukade vackert och hade tända ljus i hela min lägenhet. Sen kollade jag på en serie, helt fokuserat och gick och la mig med en lugn känsla i bröstet. En fredag innan detta gick jag ut på restaurang med mina vänner och jag skrattade tills jag hade ont i magen, jag kunde se en snygg kille men det upptog inte min kväll. Jag cyklade hemåt med en varm känsla i bröstet.

För mig är detta att vara frisk. Eller att vara tillfrisknande. Det finns inom beroendesammanhang olika begrepp här. Jag är inte längre sjuk. Jag är inte helt frisk, för jag tränar mig nu på att bli helt frisk: det kallas i beroendesammanhang för att vara i tillfrisknande. Jag är i tillfrisknandet. Jag läker. Men jag tror på riktigt att jag kan läka och bli helt frisk. Med rätt behandling kan man läka ett anknytningstrauma. Fastän jag nu försöker tycker jag det är svårt att beskriva skillnaden mot nu och då. Det är som att jag bara beskriver en nyans.

Men för mig är allt detta magiskt.

Jag har idag inte längre ångest. Efter att ha varit sjukskriven, ägnat mig åt att överäta, vara olycklig och gått flera år i KBT samt kortare period med antidepressiva etc. så är jag idag ångestfri. Det går inte beskriva lättnaden över att vara fri från ångest. Min ångest var tidigare en klump eller ett berg av känslor jag inte kunde definiera. Jag kan idag känna oro men det är inte ångest för jag vet vilken känsla det är; kanske är det rädsla, skam, ilska, sorg eller övergivenhet – när jag känt in vilken känsla det är tar jag sen hand om lilla mig.

Jag har inte längre killproblem. Jag är balanserad i min kommunikation, även om jag ibland tippar över. Jag har självsex men inte tvångsmässigt eller för att bli lugn. Jag är inte längre besatt av en eller flera män. Jag fantiserar ibland och är drömsk men fantasierna om killen, nya jobbet, roligare chefen, toppenhärliga vännerna eller superfantastiska resan utgör inte längre mitt liv. Jag behöver inte tänka och fylla ut mitt liv med tankar om annat eller mer. Jag har lämnat huvudet. Jag är mig själv.

Min absolut största vinst är ändå att jag idag på riktigt är närvarande med mina barn. Jag lär dem att de inte behöver anpassa sig, att de får ta plats. Jag låter dem växa i själens solljus. Jag är ofattbart stolt att jag brutit släktens kärleksberoende.

Om någon idag undrar om jag har en relation. Ifall jag fick en verktygslåda för relationer, som jag önskade mig. Då svarar jag: JA. Ja, jag har en verktygslåda och jag har en relation. Med mig själv. Och tydligen var det allt jag behövde.

/Helen